Grattis älskade änglapappa!
Idag skulle du fyllt 60 år och det gör så ont att inte få uppleva den tillsammans med dig.
Det är nu på dagen 9 månader sen, som du somnade in...
Än idag kan jag inte fatta eller förstå varför??
Varför var det nödvändigt??
Varför tog ni min pappa och barnens morfar??
Varför gör ni oss alla så illa??
Ja frågorna är tusen, men det finns inga svar...
Jag tror att det finns en mening med allt här i livet, men jag förstår bara inte den här......
Pappa hade bara nåt år kvar till pensionen, han sparade och gnetade för att få det bra då.. planerade allt han skulle göra.
Nu blev det inte så................
Jag vill säga till dig Pappa, att du är den bästa och jag saknar dig så jag tror jag blir galen.
Att veta att jag aldrig ska få höra din röst igen, ringa dig, krama dig eller se dig, det krossar mitt hjärta om och om igen!
Ibland tror jag att det bara är en hemsk mardröm, det kan inte vara sant att du är borta - sen vaknar jag och inser att det är sant - då vill jag bara försvinna till dig älskade Pappa.
Men det kan jag inte, jag måste gå vidare och ta hand om dina älskade barnbarn.
Jag gråter, gråter och gråter - men vad hjälper det?
Jag får dig inte tillbaka ändå, det är så tungt att få lov att inse att jag aldrig mer får se dig.
Jag älskar dig så otroligt mycket och jag skulle göra vad som helst för att ha dig här igen (kroppsligen), men jag vet att du alltid är hos mig och vakar och skyddar oss.
Så grattis fina underbara Pappa, hoppas du har en fin födelsedag där uppe med dina nära och kära.
Min tröst i det hela är att så småningom så ses vi igen och tills det är dax så får jag nöja mig med att inte se dig, men lära mig "känna" dig!
