millackas

tänk vad tiden går fort...
jag fattar det inte, att pappa har varit borta ett år nu.......

jag valde att jobba idag, tänkte det skulle hålla mig sysselsatt så jag slapp tänka.
det fungerade väl inte så bra, tankarna kommer vare sig jag vill eller inte.
fick för mig och nån mer ett tråkigt besked på jobbet.
jobbet har jag kvar, men jag vill inte ha det nu....
dom gör vissa förändringar som jag inte kommer att klara av känner jag,
jag vet inte ens om jag klarar av att gå dit nu...
kände mig bara grinfärdig där idag.
när jag kom hem var jag helt slut, ont i huvudet och axlar, trött och jätteledsen.

jag försökte vila en stund när jag kom hem, men det gick inte, pratade en del med peter och det kändes skönt.
tänkte först inte åka till stallet idag, men tvingade mig iväg för jag vet att är det
nånstans där jag kan få lite kraft så är det där.
blev ingen ridning, pga kylan.
passade mig perfekt!
jag friserade och pysslade med viola, så mysigt och hon verkade gilla det :)
kände mig för en kort stund lite gladare..



men här hemma när man börjar att fundera så strömmar dessa tårar igen, ska dom aldrig ta slut?
jag saknar pappa så otroligt mycket, han var en fin och väldigt omtyckt person.
jag kan inte förstå varför han fick lov att lämna oss!
livet är bannemig inte rättvist!
Älskar dig så mycket Pappa.